Hasse Bruniusson har gjort ett soloalbum tidigare, på 1980-talet. Jag minns den skivan som en samling charmigt ostyriga popsånger. Nu är det dags igen, under mellantiden har Bruniusson varit med om både att återuppliva Samla Mammas Manna, Uppsalas stolthet från proggtiden, och att avgå från gruppen.
Flying Food Circus, hans nya soloalbum, visar denne egensinnige slagverkare som en fullfjädrad kompositör och musikant. Den här gången är musiken helt instrumental, på en gång fantasifull och strikt disciplinerad, full av angenäma överraskningar.
Det hela kan stundtals dra iväg mot Zappas domäner, med slagverksdrillar och halsbrytande tonfigurer. Att Zappaerfarne Mats Öberg finns med på klaviaturer är liksom ingen tillfällighet. Andra gånger tycker jag mig höra en koppling till klassisk engelsk proggrock och grupper som Henry Cow och Hatfield & The North. Inte illa.

Sin egen
Men Bruniusson är sin egen, och det som framför allt lyfter Flying Food Circus är de omsorgsfullt framvaskade melodierna.
På ett lyckosamt sätt har Hasse Bruniusson samarbetat med Roine Stolt, den senare i rollen som musiker och orkestratör. Det är som att de tagit fram det bästa av varandra. Stolt svarar för en rad kondenserade, rikt varierade gitarrinpass, alltifrån Shadows-pastisch i The Man Without Qualities, till närmast Zappaistisk kaxighet i solot till A Clown´s Opinion.
Det är musik som flödar av melodiska och klangliga infall, hela tiden med skärpa och ett precist rytmiskt sväng. Här finns struttig polka och pampig orgelmusik med barocktouche, liksom ett slags resumé över dadaistisk Samla-rock i Samla återfall, vars engelska titel blivit komiskt obegripliga Collect Relapses. När den låten drar iväg i raketfart och en hysterisk röst ropar ''rock'n roll'' är det bara att kapitulera.
Flying Food Circus är proggrock med guldkant.

Av: Ulf Gustavsson